Skepparhistorier från Vidonias hamnar

Vad som följer är den första av en samling små "legender" från Gondica som kan
tänkas berättas på hamnkrogar, tavernor eller på solstekta skeppsdäck när man
inte har vakten. En del kan återfinnas i påstått vederhäftiga akademiska verk om
geografi eller reseskildringar skrivna av bildade män och kvinnor. Efter varje
liten historia presenteras tre alternativa bakgrunder till den.

Den första, "Ingen Rök Utan Eld" utgår från att även om historien är överdriven,
osannolik och allmänt ovederhäftig, så finns det faktiskt ett korn av sanning
bakom. Den som undersöker saken kan komma fram till detta. (Exempel från
verkligheten: UFOn är egentligen ett hittills oförklarat atmosfäriskt fenomen,
som kan störa navigationsinstrument och framkalla flygkrascher om man inte aktar
sig.)

Den andra, "Mer Finns Mellan Himmelen Och Jorden." utgår från att historien är
SANN! Det betyder inte att berättaren har fått alla detaljer klart för sig,
eller att han förstår vad som egentligen är på gång, men det som berättas om har
faktiskt hänt, mer eller mindre som det beskrivs. (Exempel från verkligheten:
UFOn är rymdfarkoster från Alfa Centauri, bemannade av små grå humanoider som är
här för att undersöka den mänskliga civilisationen, och det här är deras plan.)

Den tredje, "Och Sudd Och Tärningar Kastades På SL." utgår från att. tja,
historien är på sätt och vis sann, men bakgrunden är inte alls vad man väntar
sig. Spelarnas reaktion, om de fattar vad som egentligen händer, blir antagligen
"Vad SADE du?!?" eller en variant därpå. (Exempel från verkligheten: UFOn är
spaningsfarkoster drivna med ockulta mekanismer utvecklade i det gamla Atlantis,
som återfanns av galna vetenskapsmän som arbetade åt Tyskland under Andra
Världskriget, och de kommer från nazisternas hemliga bas på Antarktis och är
bemannade med kloner av Herman Göring.)

Vilken som är sann, om någon, är givetvis upp till SL. Ett tänkbart alternativ
som inte beskrivs är att alltsammans är trams, påhitt och gallimatias, men detta
behöver ju inte beskrivas i detalj.

Kannibalernas kungarike

Historien
"Jo, pojkar, det ska ni veta, att det finns fasor ni knappt kan föreställa er
bortom haven. En gång seglade jag med en kapten från Hutremen, som hade varit
med som ung grabb när de seglade nordöst om Silveröarna till de små ögrupper som
finns där och är så rika på pärlemor. De hade en lots, en vilde från en av
öarna, och en dag blev han som tokig efter att ha sniffat i vinden och kisat på
molnen och sett på de där figurerna av strån och snäckor och snören som vildarna
från Pärlemoröarna använder istället för sjökort och portolaner. Han skrek att
de måste vända om, för vinden hade fört dem nära Kannibalernas kungarike. På
dess öar bodde onda män som inte åt annat än människokött. De förde krig mot
alla i närheten för att fylla sina visthusbodar, och inga kunde stå emot dem. De
anföll grannöarna och dödade eller förde bort alla invånare. De som de dödade,
vilket inkluderade alla män, slaktade de och sedan rökte de köttet. De som de
förde bort, vilket var en del kvinnor och alla barnen, höll de fångna i burar
och gödde tills de var feta, och sedan blev de slaktade, stekta och uppätna.
Eftersom alla flydde undan deras plundringståg, hade de till slut börjat hålla
fångna kvinnor vid liv som avelssuggor och åt bara upp en del av barnen. Resten
fick leva vidare för att föda fler barn till deras köttgrytor, eftersom det inte
fanns några människor att jaga nära deras hemöar längre.

Nu hade den här lotsen alltid verkat vara en förnuftig karl, så ingen trodde han
ljög direkt, eller inbillade sig, men kaptenen på båten tyckte han verkade lite
väl skärrad. Han undrade hur han kunde vara så rädd för Kannibalerna, för även
om de var mäktiga krigare, hade inte vidonierna musköter och kanoner som slog
som åskan, och svärd och bajonetter av stål? Hade de inte skepp större än de
största krigskanoter? De behövde ju inte gå iland på Kannibalernas öar, och
skulle inte deras vapenmakt vara stor nog att slå tillbaka alla försök från
Kannibalerna att anfalla dem?

På detta svarade lotsen att Kannibalerna var de mäktigaste krigare som fanns.
Det fanns magi i människokött, mäktig magi, och det hade gjort dem större och
starkare än andra dödliga, blodtörstiga som hajar och listiga som wobbegonger.
På hans hemö hade det en gång flutit iland en flotte på vilken det fanns en
ensam getman, halvt galen av hunger och törst. Getmannen - han menade en faun,
förstås - hade kommit med ett av vidoniernas skepp till Kannibalernas kungarike.
Kannibalerna hade anfallit skeppet, och sänkt det, och haft en väldig fest på
vidoniernas kött. Det hade funnits två fauner ombord, och de åt upp den ena
eftersom de var nyfikna på hur de skulle smaka. De tyckte att han smakade bättre
än vanliga människor, så de sparade den andre, för att kunna börja föda upp
getmän som de födde upp människor. För det behövde de fler av dem, förstås och
de hade ivrigt spanat efter fler vidoniska skepp som det kunde finnas getmän
eller ännu hellre getkvinnor på. När tiden gick och inga skepp kom började fler
och fler av kannibalerna säga att de lika gärna kunde äta upp den de hade, och
de började försöka göda honom. Då blev han desperat, och det gav honom styrkan
att en natt slita sönder basten som höll ihop hans bur och fly. Så Kannibalerna
skulle inte bara kunna besegra vidoniska skepp, de skulle ivrigt anfalla dem i
hopp om att hitta fler läckra getmän ombord.

Alla tyckte det lät otroligt, men lotsen var sån ärligen uppskärrad, och bad på
sina bara knän att skeppet skulle ändra kurs, eller så skulle Kannibalerna sluka
dem alla. Till slut gav kaptenen med sig, och de vände om. Han var en klok karl,
för senare, när han fått eget befäl, hörde min vän från Hutremen historien om
faunen igen, av en annan faun. De var släkt på långt håll, och hans skeppsbrutne
släkting hade till och med fått berätta sin historia för lärde män i Tekeburg,
när han väl lyckats ta sig hem igen med ett vidoniskt handelsskepp. Så nog är
historien om Kannibalernas kungarike sann, och om jag vore er skulle jag akta
mig för att mönstra på ett skepp som skall till Pärlemoröarna."

Ingen Rök Utan Eld
Det finns inga egentliga kannibaler på Pärlemoröarna (som man kan tänka sig
ungefär som Polynesien). I de ögrupper där den misstänkta ön ligger finns dock
en spridd uppfattning om att man kan få ett djurs egenskaper genom att äta vissa
delar av det. Till exempel kan man bli en lika stor krigare som en haj om man
äter vissa delar av dess inälvor. De flesta av öborna anser att detta också
sträcker sig till människor, och det går vilda historier om att man kan få en
fiendes mod genom att äta hans hjärta, till exempel. Detta är dock något som i
princip aldrig händer, eftersom det anses tabu, inte bara moraliskt fel, utan
något som medför olycka och ond bråd död om man ger sig in på det.

Utom på en viss ö. Stammen som bor där praktiserar faktiskt begränsad rituell
kannibalism i krig. Detta har gett dem ett dåligt rykte hos deras grannar, och
gett upphov till hemska historier som ligger till grund för legenden om
Kannibalernas Kungarike. Dessa historier är delvis väldigt överdrivna eftersom
grannstammarna skäms lite för att det gått så dåligt för dem i de stamkrig som
utkämpats nyligen, där folket från "kannibalön" varit oförskämt framgångsrika.
Man vill gärna förklara det med sina krigiska grannars otäcka och omänskliga
vanor. Att dessa inte straffats av Makterna för att de brutit tabun skyller man
på att de beskyddas av "onda andar".

Faunen som nämndes i historien är en charlatan som hittat på historien.
Egentligen var han medlem av en piratbesättning som anfallit fredliga öbor, så
han ljög ihop en historia som passade sina räddares fördomar. Han är nu tillbaka
i Vidonia och har märkt att hans historia lett till att han blir bjuden till
nyfikna patricier och godtrogna akademiker för att berätta den och får pengar,
mat och vin. Således finns den spridd även där.
Mer Finns Mellan Himmelen Och Jorden.
Det krigiska folket på den nämnda ön är verkligen kannibaler. De lever inte på
människokött - det är knappast ekonomiskt - utan på fiske, fågeljakt och
hackbruk som sina grannar. De anser det dock vara en delikatess, och berättelsen
är sann så till vida att de inte bara äter fiender de dödat i strid - de är ett
krigiskt folk - utan även tar fångar som de till och med kan göda som grisar om
de så finner för gott.

Faunens berättelse är falsk så till vida att kannibalismen inte är satt i system
- det är en sedvänja som abrupt skiljer dem från deras grannar och förskräcker
dessa storligen, men den dominerar inte deras kultur. De är inte nödvändigtvis
onda eller depraverade - de äter bara sina fiender, och de betraktar inte alla
främlingar som fiender mer än någon av sina grannar. Deras dåliga rykte gör dock
att de har väldigt lite fredliga kontakter med sina grannöar, och någon riktig
handel med de vidoniska främlingarna med sina märkliga skepp och fina
metallvaror har aldrig kommit igång. Faktum är att en fördomsfri mercator skulle
kunna göra världens kap om han började handla med dem.
Och Sudd Och Tärningar Kastades På SL.
Folket på ön är egentligen inte kannibaler. De äter visserligen sapienters kött
med glädje, men de är inte längre fullt mänskliga.

En gång, för nästan ett sekel sedan, var de som vilken ölevande stam som helst i
sin ögrupp, med den skillnaden att de, som beskrivs under "Ingen Rök Utan Eld"
ovan, utövade rituell kannibalism. De inte bara åt delar av sina mest beundrade
fiender, utan också av sina döda, i hopp om att dessas bästa egenskaper skulle
övergå till deras ättlingar.

En dag flöt en främling iland på deras ö. Han anföll de som räddade honom ur
vattnet, dödade dem och åt upp dem. Han var vildsint och en fruktansvärd
krigare, och det dröjde innan stammens bästa kämpar lyckades besegra honom.
Eftersom de var hemskt imponerade av den fruktansvärda främlingens styrka, mod
och list, delade de hans kött emellan sig vid en rituell segerfest. Därmed var
deras öde beseglat.

Mannen led av teratofili, en dittills helt okänd sjukdom i den här ögruppen.
Alla som åt hans kött smittades, vilket inkluderade de flesta av öns män och
flera av dess kvinnor. Det måste ha varit någon variant av sjukdomen med lång
inkubationstid och annorlunda smittvägar, för än fler kvinnor han smittas av
sina makar genom sexuellt umgänge med dem innan den bröt ut.

Det kaos som följde när de flesta av öns vuxna förvandlades till blodtörstiga
monster nästan utplånade stammen, men genom att vissa av dess smittade hade
viljor av järn skedde detta inte. Istället vände de orgien av blodtörst i ett
krigståg mot en fientlig stam. Dessa utplånades nästan, och deras kött dämpade
vansinnet.

Nuförtiden är alla den krympande stammens vuxna medlemmar teratofiler - men
eftersom deras seder förändras för att göra plats för sjukdomen har de överlevt,
och deras sjukdoms hemska symptom är satta i system. De lever inte på
människokött (det är som tidigare nämnts inte ekonomiskt möjligt) men hela deras
samhälle går ut på att skaffa det. Lyckligtvis (för dem) har deras nyvunna
bestialiska kroppskrafter gjort dem till den mest effektiva stammen vad gäller
krigståg och härjningar, så regelbundna småkrig med deras grannar
tillfredställer deras behov.

Man äter fortfarande sina döda. Alla vuxna som är släkt med den döde deltar i
måltiden, och alltså smittas alla unga av teratofili vid den första begravningen
som inträffar i deras familj efter det att de blivit erkänt vuxna och en del av
stammen. En del klarar inte av Hungern och anfaller sina klanfränder när den
kommer över dem, men de dräps snart av sina fränder som farliga för stammen. Det
händer även att äldre drabbas av Hungern så illa att de inte kan kontrollera
sig, men samma öde drabbar dem. Och ja, även deras lik äts, och nej, man är inte
så långt gångna i bestialitet att man inte känner sorg över sina stamfränders
hemska misslyckanden. Men överlevnaden framför allt.

Faunens berättelse är i stort sett sann. Han hade aldrig träffat en teratofil
tidigare och känner bara till de legender om dem som berättas i Vidonia, och
dessa är ju fyllda av vidskepligt nonsens. Han gjorde alltså aldrig den
kopplingen, och eftersom det rör sig om organiserade, disciplinerade teratofiler
en masse, något totalt okänt i Vidonia, har ingen lärd som hört historien senare
i Vidonia gjort det heller.

Kannibalernas Kungarike kan inte hålla i längden. Deras livsstil har accelererat
mängden krig i regionen, och folk har flytt de närliggande öarna. Fler och fler
i varje generation dukar under för Hungern. Förr eller senare kommer deras
grannar att enas för att utplåna vad de ser som ett hot mot Pärlemoröarna -
eller så utvandrar hela den teratofila stammen till mer köttrika trakter, med
hemska resultat.

(Slukommentar: Mitt privatliv har gjort att jag varit renons på kreativ energi
de senaste månaderna. Nu gjorde händelsernas spel att jag fick en lugn och
avkopplande helg och kom i gång litegrann igen. Jag har visserligen mer akuta
spelgrejer på gång, men jag hittade den här som legat halvfärdig ganska länge,
och gjorde det första jag fick lust med, dvs. renskrev den. Vi får se om det
kommer fler Skepparhistorier - jag har ett par tre på G men inget är gjort än.
Ni får hemskt gärna skriva egna. Kanske kan de samlas på en website någonstans,
typ Mundus Cognitus eller Rävspels sidor.)

Erik, hungrig trots stor middag