Aspidochelone

Ur Nilrat tem-Lalrits Physiologium:

"Och nu skall jag tala med vett och visdom, om en märkelig fisk, om ett mäktigt
havsvidunder. Till vår sorg finner vi honom oftast farlig och fruktansvärd, en
fara för män till havs. Aspidochelone kallas han, efter sitt mäktiga skal, likt
havssköldpaddan; och fastitocalon, "den som flyter på havsströmmarna". Zaratan
säga de hedna zagrosier; ötermalierna benämna honom kraken, fast lärde män hava
sagt, att detta är ett annat väsen.
Hans skal är likt klippor, omgivna av kelp och tång, beströdd med sand och
snäckor; när sjöfarande se honom, de tro att han är en ö, och kasta ankar, och
skicka skeppsbåten i land. Där finna de gräs, buskar, ja, hela träd; de samla
ved och gör upp en eld, för att steka den fisk som i riklighet kunna fångas vid
aspidochelones bukvatten, varom mer nedan.

En stor eld, ett mäktigt bål: det väcker aspidochelone, den fruktansvärde. Galen
av smärtan dyker han, den mäktiga sköldpaddsfisken. Vågorna kasta sig över
sjömännen; de drunkna ömkligen. Skeppet, ankrat vid aspidochelones skal, dras
med ner i djupet; i vågorna finna de sin grav, alla som stanna ombord. Detta har
de skådat, män i vår tid.

Aspidochelone, den stolta vågvandraren, har en annan vana, än mer förunderlig.
Från hans mun kommer än doft eller dunst, som för alla slag av fiskar är omöjlig
att motstå. Till honom strömma de i mängder, stora stim av silverskimrande fisk,
horder av havsdjur. Alla möta de sitt öde: de blir aspidochelones föda. Sovande
simmar jätten, och har bara att svälja fisken, som glatt simma in i hans mun.

Så lockas vi att tro att vi funnit den rätta vägen, och är nöjda med oss själva,
och rannsakar icke oss själva: Vi säga "Vi äro rättfärdiga män och kvinnor, och
kunna icke göra fel." Och när folk smickra oss för vår rättfärdighet, går vi
likt fisken i aspidochelones mun. Rannsaka eder själva, bröder och systrar, så
att ni fortsätter att vandra den rättfärdiga vägen."

Physiologium är ett gammalt bestiarium, en skildring av djur, men också växter
och naturföreteelser. Likt de flesta bestiarii är dess syfte inte att presentera
zoologiska fakta (även om den hämtar dylika från lärda verk), utan sedelärande
historier med hjälp av exempel från naturen. "Kosmokrator skrevs av Maharahul,
men Profeten var blott en dödlig; Naturen är Theos egen Bok, där Det skrivit
Dess vilja och visdom" står det i inledningen till Physiologium, som ska ha
författats 568 AS av Nilrat tem-Lalrit, en mentor från Roon.

Dylika bestiarier är inte särskilt populära bland de lärde i Vidonia nuförtiden.
Många har förklarat att de bara innehåller rövarhistorier, och att många av de
djur de berättar om inte finns i verkligheten. Enda sedan boktryckarkonsten
uppfanns har de dock tryckts i stora upplagor av diverse ekomantiska tempel och
spritts som moraliskt uppbygglig läsning. Sanningen är väl snarast att folk
köper dem för de fantastiska historierna (oftast med fantasieggenade träsnitt)
och inte för att få några moraliska eller religiösa insikter. Sant är att
bestiarii i allmänhet och Nilrat tem-Lalrits "Physiologium" i synnerhet är några
av de mest populära och spridda skrifterna i Vidonia.

En av de som tror på tem-Lalrits gamla historier är den ötermaliska sjökaptenen
Sigrat tem-Pylart. Hör här vad han säger om zaratan:

"Vi var på väg till Ghira i Zagrosia med en last av tackjärn, när vi stötte på
en ö som inte fanns på några sjökort. Mer en sandbank än en riktig ö - men stor
nog att det skulle ta oss ett bra tag att segla runt den, och jag kan svära på
att jag såg gräsbevuxna klippor längre in mot ön. Av nyfikenhet tänkte vi gå
iland, men vi hade knappt satt båten i sjön förrän havet blev upprört. Som före
en storm - sjön blev helt plötsligt krabb, det skummade gult och en fruktansvärd
stank steg upp hur havet. Vi skyndande oss upp på skeppet igen, och tro det
eller ej: Ön sjönk i havet! Den gav ifrån sig en jättelik suck, som en val som
andas ut, fast så stora valar finns inte. I en jättelik virvel sjönk den till
botten!

Jag mindes historierna om kraken som de gamle berättade; bläckfisken med hundra
armar, stor som en ö, och visast av havets alla djur. När vi anlöpte Ghira,
berättade jag för hamnkaptenen om vårt möte, och mina funderingar om kraken. Han
nickade och sade "Denna best kallar vi zaratan; vi seglar inte långt ut till
havs, men våra fiskare har ändå sett dess yngel. Det är ingen bläckfisk, utan
ett vidunder, hälften val och hälften sköldpadda. Följ med mig, min vän, skall
jag visa dig något."" Han tog mig - och styrman är mitt vittne - till stadens
rådshall.

Där hängde i en stor sal ett enormt sköldpaddsskal, minst tjugo steg tvärs över
och en och en halv gång det på längden. "Detta", sade hamnkaptenen, "är skalet
från ett av zaratans yngel. Det flöt i land på min farfars tid. Tänk dig då, hur
stor den måste vara, ur vars ägg denna kläckts!" Han berättade att i gamla sagor
stod om ett land bortom havet, där zaratan lägger sina ägg, likt andra
havssköldpaddor. "Och den ön, kapten, omges vart hundrade år av en svärm av
zarataner, så att det bli en hel ögrupp, och där para de sig och lägga sedan
sina ägg." Något sådant land har jag aldrig hört om, och zagrosierna är ena
fördömda landkrabbor. I vanliga fall skulle jag säga: Vad vet de om havet? Men
jag har sett zaratan - eller om det var kraken - och jag har sett dess yngels
skal. Skall jag tvivla på mina ögons vittnesbörd? Som profeten säger:
"Kosmokrators vägar kan inte de dödliga följa; hans makt kan de inte fatta." Jag
har sett ett underverk och det skrämmer mig, fastän jag är en modig man."

Ingen Rök Utan Eld
Naturligtvis finns inte aspidochelone; så stort kan inget djur bli. Det finns
dock två helt separata fenomen som gett upphov till legenden om havsvidundret.

Det första är de flytande öarna. Runt Pangaeas kuster färdas de med
havsströmmarna, och omständigheter för att de är vanligast i Österhavet. De
består av enorma klumpar av tång, i vilka bildas gaser när tången förruttnar.
Dessa gaser samlas i slemmoiga bubblor som formas inne i tångmassan. Förr eller
senare brister bubblorna, och då sjunker "ön" ner i havet igen. I tången kan en
hel del vrakgods finnas samlat och många djur lever där. De mängder av räkor,
märlor och annat fiskgottis som samlas i tången gör att fiskar lockas dit i
stora mängder.

Och dessutom lägger jättehavssköldpaddorna sina ägg där. Dessa urtidsdjur liknar
den jättesköldpadda som kallas Archelon och fanns på jorden under Kritaperioden,
men de är ännu större, och de är den andra faktorn som gett upphov till legenden
om zaratan. Zagrosierna vet inte mycket om havet, men de vet att vanliga
havssköldpaddor samlas i flock bara när de ska lägga ägg och när de kläcks.
(Sköldpaddsägg är en delikatess i Zagrosia, och det finns hela familjer som
lever på att samla in dem.) När deras djärvaste fiskare först såg de flytande
öarna (som såg ut som jättelika sköldpaddor) och sedan sköldpaddorna runt
omkring den, drog de slutsatsen att de kläckts där - och inte tvärtom.

Här är tänkbara värden för en "aspidochelone" av den här mer realistiska typen.

STY 40T VIKT 70 ton
UTH 50T TÅL 400
SMI 2T FF 4 meter
REF 1T
VIL 2T+2
SYN 1T
HÖR 3T
LUK 4T+2
KÄN 1T
SMA 4T
VIB 3T

Färdigheter: Inga av betydelse
Naturligt skydd: Huden räknas som plåtrustning på buk, fenor och huvud; skalet
på ryggen är i princip ogenomträngligt för handvapen. Man kan träffa vilken
kroppsdel man vill när man slåss med handvapen, förutsatt att man kan nå den.
Aspidocheloner är så stora att man inte behöver sikta precis. Med ett perfekt
slag kan man träffa en svag punkt som antingen skyddar som plåtrustning
(ryggen), som läderrustning (fena, buk) eller inte alls (huvudet; man antas då
ha träffat ögat).
Antal attacker: 1 (kan bara angripa mål i vattnet rakt framför den)
Naturliga vapen:
Bett 3T skada 40T kross; om attacken som träffar har ett udda tal sväljs ett
byte stort som ett barn eller mindre.

Äventyrsuppslag: En stormrik zagrosisk furste som jagar storvilt som hobby blir
besatt av att dräpa en zaratan. Av dess skal skall han låta göra en enorm säng
av finaste sköldpadd att ge sin älskade på deras bröllop. För detta behöver han
vidoniska experter, eftersom det är ont om goda sjömän i hans land. Han betalar
bra. Han kan också anställa en mekanurg (som kan bygga jättelika
zaratanjägarvapen eller kanske någon sorts primitiv ubåt) och/eller en bunt
tritoner som spejare. Det här kan bli en udda kampanj (mest påminnande om någon
sorts tecknat morgonprogram för barn) där varje äventyr handlar om att hitta ett
visst havsvidunder eller något dylikt märkligt havsfenomen. Berättelserna om
"Sinbad Sjöfararen" ur "Tusen och en natt" kan vara till inspiration.

Mer Finns Mellan Himmelen Och Jorden.
Aspidochelonen finns - eller har funnits. Det finns nu bara ett fåtal exemplar
kvar, rester av en uråldrig forntid. Odjuren är enorma broskfiskar, som rockor,
vars rygg är täckt av ett pansar. De simmar, likt alla broskfiskar, ständigt för
att förse sig själva med syre genom gälspringorna. De silar vattnet omkring sig
likt bardvalarna, som de överträffar i storlek. Deras gap är stora nog att
svälja djur som kaskelotter och jättebläckfiskar, men i vanliga fall simmar den
runt i halvdvala och slukar reflexmässigt allt organiskt som passerar dess mun.

När aspidochelonhonan skall lägga ägg, blir den plötsligt aktiv. Dess mun och
matsmältningssystem förändras, och den jagar aktivt andra havsvidunder på de
stora djupen. Detsamma gäller hannen, som dessutom aggressivt anfaller alla
större havsväsen för att försvara sitt revir - framförallt andra
aspidochelonhannar, men också valar, havsormar och skepp. Aspidochelonen har en
enorm svans med vilken den kan snärta, och den används främst i dessa strider.
Likt darrockan kan den skapa en enorm elektrisk urladdning med svansen. Den är
så stor att den har samma effekt som ett blixtnedslag. När parningsperioden når
sitt slut lägger honorna sina äggkapslar, och hannarna fyller havet runt dem med
sin mjölke så att havet blir vitt och slemmigt. Äggkapslarna likanr vanliga
hajars. De ser ut som fyrkantiga "paket" med långa slingrande gissel i varje
hörn. Deras skal är segt och läderartat och brungrått till färgen. Till en
början med är det slemmigt, men det stelnar snart och blir hårt som sten. Få
djur kan sätta tänderna i dem och behålla dem.

Den beger sig aldrig nära land om den inte måste, inte i något av tillståndena.
Det händer dock att aspidocheloner strandar av misstag, eller för att de är
sjuka. De flesta aspidocheloner lever i symbios med flockar av fiskar som simmar
kring dem, äter parasiter osv. En stor, en av de sista, lever tillsammans med en
stam tritoner. De har byggt en liten by på hennes rygg, och följer hennes
vandringar. Varje gång hon kommit i parningstagen, överger alla henne, utom en
modig shaman, vars uppdrag är att hålla koll på henne så att stammen kan
återfinna henne igen senare.

Aspidocheloner ser knappt vanliga sapienter, men parningsvreda
aspidochelonhannar kan anfalla mänskliga skepp bara för att, och aspidocheloner
uppslukar reflexmässigt människor eller liknande varelser som hamnar i vattnet
framför den. De är tillräckligt stora för att den SL som sträcker på realismen
kan tillåta grejor i stil med berättelserna om Pinocchio eller Baron Munchausen
där skepp slukats av en jätteval och besättningen överlevt, strandade i dess
buk. Återigen innehåller "Tusen och en natt" bra inspiration för det här.

Äventyrsuppslag: En valfångare fann under sina resor ett drivande skepp från
Silveröarna. Alla ombord hade omkommit i en hemsk sjukdom, men lasten -
skeppsläster med renaste silver - fanns kvar. Valfångarna lastade glatt ombord
skatten och fortsatte hemåt. Längs vägen såg de en flock grindvalar och bestämde
sig för att jaga dem, och satte båtarna i sjön. Vad de inte visste var att
grindvalarna hade skrämts upp till ytan av en parningsrasande aspidochelone. Den
anföll själva skeppet och svalde det helt, men männen i en av fångstbåtarna
återvände. Besatta av hämnd och lust efter silvret (om SL vill, kan det vila en
förbannelse över silverskatten, eftersom de som skaffat silvret begått hemska
illdåd mot silveröbor, och en av deras vise män förbannat dem) jagar nu männen
och deras kapten runt med en valbåt på jakt efter aspidochelonen, som kaptenen i
ett anfall av lärdom döpt till Argentovorus, Silverslukaren.

Samtidigt jagas den av en tritonsk shaman och några av stammens tappraste
jägare. Stammen är den som nämndes ovan. Shamanen är övertygad om att deras
aspidochelone är den Sista Honan och Argentovorus är den Sista Hannen. De måste
mötas och para sig, så att tritonerna kan ta hand om ett av äggen och föda upp
en ny aspidochelone som hem åt sina barn och barnbarn. Deras nuvarande hem är
döende.

Rollpersonerna stöter på bägge. Vem av dem hjälper de? Tritonerna är i stort
behov av en båtbesättning, och de har pärlor och ambra att erbjuda i gengäld.
Valfångarna är besatta av skatten, men kan lova en andel av den - eller kanske
de mönstrar på rollpersonernas skepp, för att sedan uppvigla besättningen till
myteri.
Och Sudd Och Tärningar Kastades På SL.
Aspidochelone finns! Det är dock vare sig en sköldpadda, en bläckfisk eller en
val. Det är inget djur överhuvudtaget, utan en enorm köttätande växt!

Den påminner om tånghögarna som beskrivits ovan, men den tång den består av är
en sort som fångar små vattendjur i blåsor och slukar dem. En härva av dylik
tång kom in i ett nexus, en enorm virvel av vitalis, och Något hände. Antagligen
uppstod en Grön Zon av en olycklig naturens slump, och växten. förändrades. Den
evolverade blixsnabbt, och består idag, hundratals år senare, av en koloni av
köttätande alger som har ett sorts medvetande. Detta är inte riktigt mänskligt -
det är möjligt att en myrmica-drottning skulle kunna förstå hur aspidochelonen -
för det finns bara en - resonerar, men aspidochelonen har ett geunint gruppsyke.

Aspidochelonen liknar ett rev eller en sandbank, men kan dock röra sig. Dess
grenar kan slingra sig likt fenklädda tentakler och paddla fram genom vattnet
eller gripa efter byte. Bland dess 'vanliga' blad finns tre special-blad. En typ
har stora blåsor, i vilka kraken kan producera gas. Genom att släppa ut denna
gas kan en kraken sjunka till botten, och genom att långsamt producera ny kan
den stiga till ytan igen. En annan typ har ansamlingar av celler som är känsliga
både för ljus och för rörelser i vattnet, inklusive ljudvågor, och liknar
organen som finns hos högre djur. Med dessa ögon-öron orienterar sig kraken.
Slutligen finns en typ av blad som har 'munnar' i vilka den fångar småkryp och
plankton, och som producerar en syra som smälter större byten som den fångat i
sitt nät av tentakler.

Det kan kontrollera vitalisflödet kring sig, lite grann som Digerveden, och dels
uppträtthålla sin onaturliga existens, dels medvetet förändra sig själv genom
att sluka väsen och anpassa sig till deras livsmönster - vi skulle säga att den
så att säga stjäl deras genetiska kod. Aspidochelonen är helt enkelt en spontan
aristosof och Styggelse i ett, ett Grönt Skepp som skapat sig själv. Kanske
Rogrot byggde det första Gröna Skeppet från en stickling tagen från
aspidochelonen, vem vet?

Hela skepp har fastnat i den, som ett levande Sargassohav. En egen flora och
fauna har utvecklats i vattnen kring den. Den får sin näring både från solen och
från att sluka fiskarna kring den, fiskar som den evolverat till utmärkta kött
producenter som lever på smådjuren i dess beskydd - den har sin egen fiskodling.
Den har genom att sluka sapienter - först tritoner, sedan sjöfarande människor -
utvecklats till en högre intelligens, och fått sinnesorgan som liknar
sapienternas. Den har till och med utvecklat organ för att härma deras röster,
och börjat "förstå" deras samhälle lika väl som vi "förstår" binas.

Äventyrsförslag: Den aristosofiska stormästarinnan Igra upptäcker det vandrande
ultravitala nexus som omger aspidochelonen, och söker upp det med sitt skepp
Magna Lupa. Först anfaller odjuret det Gröna Skeppet, men Igra använder sina
aristometoder och ett elixir som låter henne kommunicera med växter - det är så
hon styr Magna Lupa - och uppnår inte bara kontakt med aspidochelonen, utan
deras sinnen sammansmälter. När en gång aspidochelonen känt hur den telepatiska
kontakten fungerar, kan den nämligen mångfaldigt förstärka effekten och
upprätthålla den utan den aristogaleniska elixiret.

Aspidochelonen har ren råstyrka; Igra har precisionen. Tillsammans är de
världens mäktigaste aristosofiska magiker. Igras besättning överger Magna Lupa,
som börjar absorberas av aspidochelonen som duplicerar dess tjänarbestar.
Tillsammans inleder de en serie piratdåd utan like. Igras mål: Att erövra en hel
nation (förslagsvis någon av de Termaliska Öarna) och upprätta det aristosofiska
idealsamhället. Nu har hon ju det praktiska medlet: när alla förenats i
aspidochelonens gruppsyke kan ingen vara självisk, ingen vara utanför. Fri vilja
och sådan skit kan man ju vara utan.

En av hennes aristosoflärlingar rymmer dock. Hon har med fasa sett hur hennes
kollegor tagit kontakt med aspidochelonens främmande psyke, och förlorat sig
själva i det, i motsats till den enormt viljestarka Igra. Hon stjäl en av det
Gröna Skeppets levande livbåtar och flyr. Naturligtvis är de första hon träffar
rollpersonerna. Tror de på henne? Kan de övertyga andra, så att de i tid kan
samla ihop en flotta likt den som krossade Rogrot, innan Igra utsätter världen
för ett terrorvälde som får Rogrots piratdåd att likna en studentskiva som
urartat? Kan de undkomma Igras luminater som spionerar på landbacken? Tror de på
den andre aristosofiske stormästare vars luminater också kontaktar dem, men för
en allians: Igra har tydligen beslutat sig för att utplåna alla sina
konkurrenter inom den aristosofiska rörelsen innan hon ger sig på det förhatliga
samhället. Grönt Skepp efter Grönt Skepp uppslukas av aspidochelonen, och deras
vapen och resurser faller i Igras händer, medan besättningen förvandlas till
hennes drönare.

För tips hur man kan rollspela aspidochelonen/Igra sedan de börjat ansluta folk
till dess psyke, se borgs i Star Trek. Seriöst! (Nä, uppslaget kanske inte är så
där genomseriöst i sig, men. jag kom på den besvärande likheten efter att ha
författat det.)

När vi ändå är banala och melodramatiska: Stormästarinnan Ingras drönare. Enligt
hennes förvridna form av tänkande är män bara lämpade för sysslor som inte
kräver hjärna. Drönarna är fångar eller frivilliga (!) som förvrängts för
maximal muskelkraft och Igras ideal för manlig skönhet. Igra har arbetat på en
motsvarande metod som skall förvandla kvinnor till mentala giganter; kanske kan
hon med aspidochelonen i sina händer lyckas.

STY 5T VIKT 225 kg
UTH 4T TÅL 30
SMI 2T+2 FF 6 m land
REF 2T 1m vatten
FIN 2T+1
VIL 2T
SYN 3T
HÖR 3T
LUK +2
KÄN 3T
SMA 1T

Färdigheter: Dolk 3T+2, Musköt 3T, Omärklighet 2T+2, Simma 4T, Sjömannaskap 3T,
alla tekniker inom Slagsmål 4T, Spänst 3T,
Naturligt skydd: Inget
Antal attacker: 1 (vapen eller knytnävar)
Naturliga vapen: Som vilken människa som helst, men kom ihåg +2 skadebonus.
Särskilda egenskaper: Kan arbeta dubbelt så länge som en människa med samma UTH,
men efter den tiden kollapsar de. I strid måste de slå sin VIL eller gå bärsärk
första gången de eller en aristosof de skyddar blir sårade, svårigheten är S12.