Även någon anledning grötades texten om skans Gytle ihop när jag
skickade ut den. Jag skyller på e-postprogrammet. Här är en omsändning
i förhoppningsvis mer läsbart skick.

Detta är en stämningsskapande text som skildrar livet i gränsområdet
mellan Kimons minotaurer och Blåkejsrdömets provins Nyberg.

Anders

Sent på eftermiddagen fick de skansen inom synhåll. Solen brände inte
längre från den klara himlen. En stilla bris kom från bergen i norr och
gjorde marschen lite mer uthärdlig. Kapten Lardir tem-Vestrit
ran-Gitres tropp ur Svarta fanans rytteri i Blå kejsarinnans armé
gjorde halt vid foten av en kulle. Ryttarna spred ut sig i den
föreskrivna formeringen, samtidigt som kaptenen satte av. Han vandrade
uppför kullen, hukade och satte sin tubkikare till ögat. Han granskade
skansen noga, medan hans trettiosex knektar drack vatten och såg till
hästarnas välbefinnande.

Kaptenen sänkte kikaren och återvände till troppen. ”Något står inte
väl till i Skans Gytle”, sade han. ”Fanan är slarvigt hissad och det
står bara två vakter på post.”

Några av knektarna mumlade oroligt till varandra: ”Detta är ett
farofyllt land.”

”Om minotaurerna kommer kan vi inte hålla stånd mer än några dygn.”

”Tystnad!” beordrade korpral Ugrit för att avbryta olyckskorparnas
gnäll. Han godtog inte oordning i manskapet och knektarna hade många
gånger fått smaka på hans stora nävar när de brutit mot något
reglemente, skrivet eller oskrivet.

”Spejare, hitåt”, sade kaptenen.

Två ungdomar, en yngling och en flicka, i tegriska riddräkter av läder
och naturfärgat ylle, till skillnad från knektarnas jackor i kejserligt
blått, manade sina rovtranor fram till troppchefen. Knektarnas hästar
blev fortfarande oroliga när de höga köttätande fåglarna rörde sig
bland dem. På stäpperna var ju föl ett uppskattat byte för deras enorma
huggnäbbar.

”Spejare Atli anmäler sig.”

”Spejare Rina anmäler sig.”

Deras dialekt var vass och svårbegriplig för kaptenen. Trots att de
hade tjänat i kejsarinnans härstyrkor i över ett år, behärskade de inte
Nevstriens milda tungomål särskilt väl.

”Sitt av, ryck fram och undersök fortet. Vi avvaktar här. Något skumt
är i görningen.”

”Uppfattat, kapten.”

Nyberg tillhörde Blå Kejsarinnans otämjda gränsprovinser, fjärran från
Gradjestads marmorbyggnader och människomyller. Den låg avskuren från
kejsardömets kärnland av två självständiga furstendömen. Men provinsen
var betydelsefull, eftersom idoga arbetare i dess rika gruvor längs
Kordi-bergen utvann järn, silver och koppar. Nu var det orostider.
Inbördeskriget i furstendömet Marbren och hotet från Tublai Töruks
kentaurer gjorde att kejsarinnan måste värva och utrusta många knektar.
Malmen från Nyberg måste föras söderut utan störningar, först genom
Marbrens virrvarr av krig och nöd, sedan vidare genom furstendömet
Svakron för att slutligen nå Gradjestads myntverk, faktorier och
smedjor.

Sedan ett halvår patrullerade regementet Svarta fanans rytteri längs
Nybergs handelsvägar på jakt efter rövare och orosstiftare. Kimon
Megalos minotaurer uppe i bergen var oberäkneliga och om de skulle ge
sig ut på plundringståg skulle de kunna vålla mycket elände bland byar
och handelskaravaner. Många skansar hade byggts vid betydelsefulla
platser, som vadställen och dalkjusor just för karavanernas skull.
Gytle låg vid ett vadställe över floden Neret.

Skans Gytle bestod av en fyra steg hög stockpalissad runt kaserner och
stall. Varje sida mätte kanske trettio steg. Detta var en enkel
befästning, som endast dög i dessa gränsmarker där inga fiender ägde
artilleri. Troppen stod kanske trehundra steg från skansen, just där
lövskogen slutade. Det var öppen mark med buskar, styvt gräs och
enstaka stenblock.

De två tegriska ungdomarna var inte hemmastadda i detta slags landskap.
Deras hemland var en flack stäpp med midjehögt gräs, men utan stenblock
och där var träd sällsynta. De utnyttjade dock sina färdigheter från
ett kärvt liv som boskapsherdar och jägare. Steg för steg gled de tysta
fram mellan stenblocken. Klädselns färg smälte nästan samman med
markens.

Efter att ha tagit sig fram etthundra steg på en kvartsväkt stannade de
upp invid ett manshögt kllipblock. De låg på marken på varsin sida om
det och spejade mot palissaden. Fortfarande var avståndet för stort att
ett naket öga kunde uppfatta detaljer, men likt alla av härens spejare
hade de kikare. Linsen krympte det synbarliga avståndet till femtio
steg. Atli såg tydligt att den kejserliga fanan, blå med en gyllene
sol, var slarvigt hissat. De två knektarna på palissadens krön brast
också i militäriskt uppträdande, även om de bar blå vapenrockar.

”Fiender”, mumlade Rina.

Atli grymtade instämmande. Han gjorde några handrörelser på tegriskt
sätt: ”Vi rycker fram med tio stegs lucka i ytterligare femtio steg.”
Det var ett ljudlöst språk som jägare använde för att inte skrämma upp
antiloper och andra uppmärksamma bytesdjur.

Rina gjorde klartecken och de två smög vidare mot skansen. En
kvartsväkt senare och ungefär etthundrafemtio steg från skansen fann de
några lämpliga buskar att dölja sig bland. De granskade återigen
skansen noga med sina kikare, men såg inget mer som avslöjade vilka
männen på palissaden egentligen var. Rövare borde inte kunna ta en
kejserlig skans, tänkte Atli. Han och Rina samtalade med händerna. De
var överens om att dra sig tillbaka, eftersom de knappast skulle kunna
hålla sig dolda om de kom ännu närmare. Natten skulle istället skänka
dem den osynlighet som behövdes för att nå fram till fortets palissad.

Otur drabbade dem under tillbakaryckningen. De visste inte riktigt vad
som skedde, men en av vakterna i skansen måste ha uppmärksammat en
oförsiktig förflyttning. Han gav upp ett larmrop. Atli hörde inte vad
han ropade, men insåg att de var avslöjade. Han och Rina reste sig upp
och börja springa i riktning strax till vänster om den kulle bakom
vilken rytteriet fanns. De måste springa tvåhundra steg innan de nådde
träd att dölja sig bland. Det gällde att inte ta ut sig, utan ha
uthållighet kvar när de nådde dit.

Strax slogs skansens port upp och en fientlig tropp störtade ut. Atli
kastade en blick över axeln och trodde knappt sina ögon. En mänsklig
ryttare i civil klädsel ledde ett dussin hillebardbeväpnade
minotaurkrigare till fots. De förföljde i rasande takt och deras långa
ben kortade in på avståndet till ungdomarna.

Rina förde en visselpipa av trä till munnen och blåste en gäll fyrtonig
larmsignal.

När de hade sprungit ytterligare hundra steg och hade fienderna kanske
femtio steg bakom sig, red kapten Lardir och hans knektar upp på
kullens krön i stridsformering, två led djup och stövel vid stövel. De
dragna sablarna glittrade hotfullt.

Minotaurerna stannade upp inför det nya hotet. En anförare ropade en
order och de fylkade sig med vapnen redo för att ta emot en chock.
Ryttaren svängde runt och ställde sig bakom dem.

Atli och Rina övergick från språngmarsch till rask gång samtidigt som
de hämtade andan. Atli såg hur skansens palissad bemannades med fler
fiender. Minotaurernas längd gjorde att de lätt kunde skiljas från
människor. Det fanns säkert två tjog minotaurer och mindre än ett
dussin människor synliga där borta.

Kapten Lardir ledde sin tropp i trav nedför kullen. Snabbt var de bara
fyrtio steg från minotaurfylkingen. Muskötskytter i skansen öppnade
eld, med avståndet var alltför stort för att träffa. Kapten Lardir gav
en order. Knektarna gjorde halt. Välövat åkte sablarna ned i skidorna,
de förde karbinerna till axlarna och avlossade en salva. Ett moln av
krutrök svepte tillfällig in runt ryttarna. Atli såg ur sin vinkel hur
flera minotaurer föll för kulorna. Den fientlige ryttarens häst
störtade också till marken.

När så knektarna gjorde sablarna redo för chock, brast modet hos de
minotaurer som stod på benen. De flydde mot skansen. Kapten Lardir
beordrade dock inte förföljande, utan skickade fram några knektar för
att ta hand den mänsklige fienden som låg någonstans på marken.

Sedan drog sig hela styrkan bakåt, utom synhåll från skansen.

Atli och Rina tog hand om sina tjudrade ridfåglar och anslöt till
troppen. Knektarna såg nöjda ut. Skärmytslingen hade fallit väl ut utan
egna förluster och nu visste de att Gytle var i fiendehand. Fången, en
prydlig man i robusta kläder, var omtöcknad. Han hade lagts över en av
packhästarna. Nu var det bråttom om de ville undvika förföljare från
skansen. Förhör fick vänta.

”Vi rider uppströms. Det finns ett vadställe över Neret längre norrut”,
beordrade kaptenen. ”Mörkret faller snart och då får fienderna svårt
att förfölja oss till fots.”

Det fanns inget minotauriskt rytteri. En häst eller en rovtrana kunde
inte bära en varelse som är en och en halv gång så lång som en människa
och mer än dubbelt så tung.

Marken höjde sig sakta där de red. Landskapet blev alltmer kuperat ju
mer ryttarna nalkades bergen.









=====
"If you want to build a ship, don't drum up people to collect wood and don't
assign them tasks and work, but rather teach them to long for the endless
immensity of the sea"
Antoine de Saint-Exupery.

_____________________________________________________
Gratis e-mail resten av livet på www.yahoo.se/mail
Busenkelt!