Hej!

Nu ligger Gondica Abyssos hos TwinEngine för illustrering och sättning.
Om allt flyter kom de att gå på tryck i början på mars och lanseras på
Gothcon till påsk. Preliminärt ligger modulen på 70-80 A4-sidor. Den
innehåller en allmän skildring av underjordsäventyr, beskrivningar av
tre nya underjordssapienter, 18 nya djur & odjur och en beskrivning av
urgrottsregionen Acheron och den cyklopiska stadsstaten Urbion.

Modulen har fyra huvudförfattare: Anders Blixt, Erik Sieurin, Thomas
Allvin och Mattias Axelsson. Dessutom har korta bidrag kommit från
många andra håll.

Fenix nr 1 (se www.speltidningen.se) innehåller en artikel om hur vi
jobade när vi gjorde Abyssos. Dessutom finns där en kort beskrivning av
fågel Fenix i Gondica.

Ekke och jag har börjat fundera på nästa Gondica-modul. Vi har fler
ideer än vad vi kan tillverka.

Här nedan bifogas en stämningstext från Nygard, porten till Digerveden.

Vi höres
Anders

Kima tyckte inte om den svepande vediska kjolen, eftersom fållen ibland
släpade i gruset. Den toppiga skinnmössan satt inte heller behagligt på
hjässan. Hon saknade sina tegriska ridbyxor och sin stickade luva.
Blandningen av ötermaliska och vediska plagg visade att hon var en
främling, men Livneþ hade under havsresan förklarat att det förmodligen
skulle bli en fördel. ”Om vedingarna tror att du är en kvinna från
Vidonia, utgår de från att du inte förstår lašonnu. Det är som att ha
en kniv dold under kjolen.”

De två kvinnorna trängde sig fram bland människor, fauner och enstaka
minotaurer längs kittelflickarnas del av Nygards marknadstorg. Vid
torgstånden hängde stekpannor och kastruller i träställ och klirrade
mot varandra. Röster surrade på ötermali, högtermali och lashonnu.
Livneþ bar en rad örtpåsar i bältet och en liten handtrumma dinglade i
en läderrem över vänster lår, två kännetecken för en völva. Hennes rygg
var rak och hennes blick fast på ett sätt som Kima aldrig hade sett i
Viketun. Vediska män i trängseln vek åt sidan och slog ner ögonen. Kima
såg där aktning, rentav rädsla, för völvan, skogsandarnas förtrogna.
Under vandringen från flodhamnen hade några termaliska ynglingar tafsat
på hennes rumpa, men vedingarna hade bara styrt undan. Kima kunde
knappt hålla sin ilska i styr. Hemma i Viketun skulle inga karlar våga
röra vid henne, generalkaptenens dotter.

Nygard var en liten och ful stad jämfört med vad Kima hade sett på de
termaliska öarna. Korsvirkeshusen på andra sidan marknadsplatsen var
låga och enkla. I sydväst stack ett högt men enkelt kärntorn upp. Det
kunde antagligen inte stå emot långvarig kanonbeskjutning. Torntakets
fanstång var naken, vilket Kima tolkade som att furst Andus inte
vistades i staden.

De två kvinnorna fortsatte in i vedingarnas kvarter i stadens västra
del. Här låg långhus efter långhus med branta tak av vass och ag som
löpte ner till marken. Barn stojade i modden och raggiga hundar gläfste
invid dörrarna. Livneþ stannade vid det största långhusets sydvästra
kortsida framför en enkel trädörr. På den hade någon målat en vit ring
kluven av ett lodrätt streck. Livneþ bankade tre gånger med knytnäven.
En kvinnoröst svarade inifrån på lashonnu, men Kima uppfattade inte
orden. Livneþ öppnade dörren och manade med en handrörelse Kima att
kliva in.

Kima stannade ett steg in och Livneþ kom upp vid hennes sida. En
taklucka på glänt släppte in lite ljus i skumrasket. Luften var unken
av matos och rökig. Femton steg framåt, stod en murad termalisk spis,
vars skorstensstock löpte rakt upp genom taket. En kvinna lade in ett
vedträ i eldstaden. Några grytor puttrade på spisens järnöversida.

Kima såg bara kvinnor i vedisk klädsel i huset, nästan två åttingar.
Fyra satt på träbänkar invid ett bord vid spisen. En av dem var en
völva av sin utrustning att döma. Två hundar dåsade vid hennes fötter.
”Små systrar, kom hit”, sade hon på lašonnu. Dialekten liknade inte
Livneþs så Kima fick anstränga sig för att förstå.

Livneþ neg och Kima försökte göra likadant. ”Vördade storasyster
Rivkaaþ”, sade Livneþ på samma språk, ”vi behöver värme, vi behöver
dryck, vi behöver systrarnas gemenskap.”

”Jag minns dig, Livneþ, även om den återvändande solen tre gånger har
brutit Tagúþs is sedan vi senaste möttes. Kom till mig. Här finns
värme, här finns vatten, här finns vår gemenskap. Din vän må också ta
del av dem.”

De två gick fram till spisen och en av kvinnorna räckte dem varsin
keramikmugg med ångande dryck. Kryddad äppelmust kände Kima på doften.
Hon tömde muggen girigt. Kvinnorna makade på sig och gjorde plats på
bänkarna.

Rivkaaþs blick vilade länge på Kima. ”En främling fjärran ifrån som
reser med en völva”, sade hon sakta på god högtermali, om än med en hes
vedisk brytning. De ljusa ögonen sken klart i ett fårat ansikte.

Kima rätade på ryggen. Innan hon hann säga något sade Livneþ på
ötermali: ”Storasyster, jag behöver ditt råd, fast i enskildhet.”

Rivkaaþ svarade på högtermali: ”Nåväl, vi får talas vid i min kammare
efter er måltid. Ingen ska säga att Nygards andehus brister i
gästfrihet när trötta kvinnor kommer från de brunögdas länder.”




=====
"I prefer the errors of enthusiasm to the indifference of wisdom"

Anatole France

Höstrusk och grå moln - köp en resa till solen på Yahoo! Resor på adressen
http://se.docs.yahoo.com/travel/index.html