> Menmen, jag har fler artiklar i pajplajnen, och alla hänger på att
> man kan spela mer fantastiska raser, magiker etc. *mitt i Vidonia*,
> utan att behöva åka till månen eller så, och utan de långa, vanliga
> besvärliga förklaringarna om hur svårt det är med icke-människor och
> hur man bör hindra spelare som vill spela dem etc etc ad nauseam som
> hänger med sedan Monsterboken "och älvfolk är såååååå svårspelade, så
> se till att stoppa spelarna från att spela något roligt för det är
> FARLIGT FÖR TÄNDERNA POJKAR OCH FLICKOR!!!".
>
> Ursäkta, det vara bara ett anfall, jag mår bättre nu. :) Men ibland
> har jag en känsla av att det finns någon sorts svensk speltradition
> som inte finns i säg, Frankrike (Agone, Nephilim, etc.) och faktiskt
> också i staterna (Talislanta, Glorantha, mycket av det mer obskyra
> AD&D-stuket, heck, båda Bröderna Burroughs - Edgar och William...)
> där man säger: "Kom, låt oss LEKA!" Det enda svenska undantaget är
> Mutant, framförallt i den senaste Undergångens Arvtagare-versionen,
> och i viss mån Granström. Chronopia försöker men misslyckas - det
> blir bara World of Synnibar av alltihop till slut.
>
> *fortsätter svamla* Jag har just läst om Brian Aldiss' "Trillion Year
> Spree", hans historia över SF, där han pratar om att SF har två
> poler, Tankepolen och Drömpolen - Wells' marsianer är från
> Tankepolen, Burroughs' från Drömpolen. Aldiss är misstänksam mot
> Drömpolen, det är ganska tydligt var hans sympatier ligger, men han
> förstår varför folk vill resa dit. I den mån svenska gamers använder
> de högre faciliteterna över huvudtaget producerar de grejer som
> passar Tankepolen - Kult kan visserligen verka irrationellt i sig,
> men som nån sorts tankekritik hör det hemma på Tankepolen. Samma sak
> med Wastelands och dess kamp-mot-förtryckarna-tema, där Mad Max
> plötsligt får en "realistisk", bakgrund, samma sak med Västmark, allt
> snack om sagor till trots så är det bara en ursäkt för culture gaming
> i feodal miljö (och mycket GOD sådan), samma sak med Lemuria, som
> verkar utlova pulp a la Allan Kämpe men utspelas mot en mycket
> realistisk och fascinerande geopolitisk bakgrund...
>
> Sorry. I synnerhet är jag sorry eftersom det kan ses som någon elak
> attack på just dig, Anders. Du är ju liksom svenskt rollspels grand
> old man, du har varit med i allting, du vet... satt din prägel på
> allt på samma sätt som, vafan, Gygax i staterna... Det är inte så jag
> menar det, men... det är lite så jag känner just nu när jag jobbar.
> Jag känner det lite grann i Abyssos, fastän jag är mycket stolt över
> den modulen - Anders försöker skriva "Resan till jordens medelpunkt",
> medan jag försöker skriva "At the earth's core" (Burroughs första
> Pellucidar-roman) och i bästa fall blir det en lyckad syntes (vilket
> Abyssos kanske blev).

Jag känner mig inte attackerad alls. Jag tycker snarare att det var ett
intressant approach till hur olika konstruktörer arbetar. Jag har
tyvärr inte läst Aldiss' bok, men jag finner liknelsen med Drömpol
versus Tankepol briljant formulerad.

Under natten har jag grunnat på vad du har skrivit och dragit en
slutsats om mitt sätt att arbeta som spelkonstruktör. I själ och hjärta
är jag sedan 1978 Traveller-spelledare och detta spel ligger, trots
sina märkligheter, mycket nära Tankepolen. Det är nog endast i Space
1889 som jag nalkas Drömpolen.

När jag skrev Gondica 1997 så var det nog med Traveller-paradigmet i
mitt undermedvetna. När jag granskar spelvärlden i skenet av denna
insikt så ser jag vissa lösa paralleller (Blå Kejsardömet/Tredje
Imperiet; Frekre/Zhodani; Chu/Thousand Worlds; Minotaurer/Vargr;
vedingar/Sword Worlds; mercatorer/free traders).

Jag borde ha haft med fler drömmar, mer musketörer, mer fart & fläkt.

Anders

PS. Vad är egentligen detta World of Synnibar som så många säger så
mycket surt om?



=====
I årens skymning sänktes ungdomsstaden.
Där bodde vänner. Man blev skild från dem.
Tillbaka vrids ej tiden, vänds ej bladen
i livets bok, men hjärtat hittar hem.
Än lyser lampan mig från mitt studentrum.
Med vårens stjärna brann den i förbund.
Jag samlar minnets strålar i ett centrum
som brinner av ungt liv och heter Lund.

--Hjalmar Gullberg