Ur korrespondensen mellan Ireta tar-Tybald ran-Forbos, mentor vid den frekriska
församlingen i Onshotu, och mäster Keitos, uppsyningsman för Frekriska
Nordhandelskompaniets kommision för den nordregnvediska traden.

Mäster,
inget annat minner mig Wantale om såsom våra förfäder daladherna. Här finnes
samma städer styrda av eforer eller autokrater, några steg över sina barbariska
grannar men av samma blod som de. Här finns samma hedendom med en uppsjö av
avgudar, samtidigt som de bildade söker sig till en filosofi som försöker
förklara tingen utan att blanda in avgudarna. Här finns ännu enstaka tappra
krigsmän som mer liknar heroerna ur Acantheaden än våra generaler, och det blir
inte bättre av att landets fauna fått namn av bestiariernas sagoväsenden.

Detta säger jag, för det jag tror, att de civiliserade wantalierna är mer lika
oss frekrier än något annat folk, om än något efter i utvecklingen, och att vi
därför kan göra än större framsteg här än i Daladh, det längre avståndet till
trots. Glöm inte detta, när du talar med vår högstälskade nästkusin*, att här
finns mer rikedomar än han kan önska sig.

Härskaren över det Egentliga Wantale kallas "mansa"; man plägar översätta det
med "drott", då det inte finns något ord i nya tiders språk för den som står
mellan en furste och en kejsare. Mansa Shande är en kortväxt och robust man. Han
äger en säregen fåfänga, det att hans ätt var stora smeder, att han gärna
uppträder sotig och svettig, och spenderar tid vid ässjan och i uppsyn över sina
gruvor och malmflottar. På detta sätt visar han sig driftig och manlig för sitt
folk, fastän han är outsägligt rik och har hundra tjänare att egentligen utföra
sådant arbete, måhända med mer duglighet än honom själv.

Mansan av Wantale äger icke sin makt från svärdet, som Shachen av Zagrosia, inte
heller av påstådd gudomlig försyn som Stjärnans Son i Chu eller av forn sed som
den Blå Kejsarinnan. Istället vilar den helt på den rikedom hans folk skaffat
sig, som genom handelsavtal slutit andra städer och barbariska stammar till dem,
så att de blivit hans vasaller. Därför har wantaler inga köpmän, utan deras
patricierskap är köpmän, per definition - en förnäm man bedriver rik handel, och
den som bedriver rik handel är därmed förnäm. Så är det icke bland alla de folk
som slutit sig till dem. I södra Wantale bor bondefolk som synes mig mer som de
termalier under Svärdseran. De styrs av krigare som bebor befästa gårdar. Dessa
är mansans soldatesk; de betalar för varor med krigstjänst.

Mansans makt kommer av hans ätts skicklighet i handel och samfärdsel, och på de
tre varor, som alla wantaler åtrår, har han monopol, inte på grund av dekret
utan de facto. Och dessa tre varor är salt, järn och guld, i den ordningen.

Salt är den enda vara de flesta bönder och barbarer anser sig behöva anskaffa
utifrån. Den framställs dels vid kusten som vi gör i Frekre, genom att låta
vatten avdunsta i bassänger, dels finns det försaltade sjöar i inlandet där man
kan hacka fram salt ur marken; för detta begagnas livdömda och krigsfångar.
Dessutom anser wantalerna salt vara ett begärligt offer för sina avgudar, liksom
daladherna offrade vin och olja och dodjaberna blommor och frukt, och landets
mer vidskepliga invånare tror att det är ett gott medel mot svartkonst, olycka
och osaliga andar. Det säga, om en man som drabbats av plötsliga motgångar, att
"den där har ätit osaltad mat".

Järn tarvas till både vapen och verktyg, och är sällsynt förekommande i Wantale,
så att fattigt folk och barbarerna bruka knivar av sten. De enda rika
järnfyndigheterna är i nordöstra Egentliga Wantale, och de ägs av mansans ätt.
Från hans folk, som erkannerligen bär namnet Smidesfolket, kommer också de enda
riktigt dugliga smederna och bergsmännen i hela Wantale. Annat järn är ofta
uselt. För detta är vårt järn, eller ännu hellre färdigt smide i form av nålar,
knivar, yxor och spjutspetsar, värt sin vikt i silver här, och för detta har
mansan tvingats in i vårt mycket lönsamma kontrakt om byte av järn mot guld,
eftersom han fruktar att vårt goda frekriska stål skall konkurrera ut det
inhemska. Så fäst är mansan vid järnhandeln, att han länge lät barbarer köpa av
honom, fast han visste, att de sålde det vidare till Uwako Bastardens
barbarhorder, mansans ärkefiende.

Guld, slutligen, är långt vanligare här, i det som kallade Aurea, det Gyllene
Landet, i gamla sagor, men ändå mycket eftertraktat. De begagnas inte bara till
smycken, och som myntfot, utan också i serviser och dylikt, så att även mansans
tjänare äter från guldfat, och mansan skänkte en samling guldkärl till vårt
tempel här**. Även om många andra platser finns, där man kan gräva efter guld
eller vaska det i floderna, ligger den huvudsakliga handeln i händerna på
onokentaurerna, Wantales åsnefolk. De säga, och även andra som jag frågat, att
de köpa det av jättelika myror som gräva fram det ur marken och som lever i en
öken långt i väster. Även andra har bekräftat denna historia, men det är min
tro, att det antingen rör sig om myrfolket, myrmica, som vi hört om från de
fjärran bergen, eller om en rövarhistoria, avsedd att skrämma bort
prospektörer***. Sådana är en accepterad del av Wantales handel. Av andra
onokentaurer, som byta till sig guld från en annan, mindre fyndighet, nära
djungeln i söder, har jag som exempel fått höra att de handlar med gröna dvärgar
som bor under jorden och är ytterst krigiska människoätare...

Dessa kentaurer, mindre än barbarerna från den stora stäppen, och mer liknande
åsnor än hästar, är mansans viktigaste allierade. Liksom hans folk kom att
behärska floden Wantale och dess sjöfart, kom onokentaurerna att behärska all
handel och samfärdsel till lands, och de ha med blod ingångna pakter sedan
länge. Mansans skattmästare är av hävd en av dem. De är liksom andra wantalier
hedningar, som dyrkar Velox som sin främste gud, som de kallar Imamse; de håller
Rubeus för hans hustru, kallad Nanninya, och solen för hans son, och säger att
det fanns en tid innan solen var född då världen lystes upp av månarna,
Flamminfer och fixstjärnorna, det solen är den yngsta himlakroppen.

Människorna, hävdar de, skapades när solens första strålar föll på marken, och
de kallar därför människor för "solbarn". Många onokentaurer jag mött tror inte
att vi frekrier är människor, eller att solen inte lyser i våra hemländer,
eftersom vi är så mycket mer ljushyade än wantalierna. En ung onokentaur
försökte därför få följa med oss tillbaka, eftersom han var nyfiken på
"Stjärnvärlden". Jag nämner detta eftersom hans far skaffade en griot, en lärd
man, som skulle avstyra honom från detta företag, och grioten höll ett föredrag
om astronomi, som visade att wantaliernas lärde vet lika mycket om
himlakropparna som våra filosofer, bland annat att Gondica snurrar runt solen.

I landet finns också en myckenhet av gröda och växter som är värda att handla
med, men de har inte haft samma vikt som salt, järn och guld. Tyvärr har
trollkarlsfursten av Madenburg skaffat sig dominerande kontrakt på kakao, tobak
och kolanötter, genom att sluta avtal med storbönder från södern innan våra
handelsmän hade utrönat deras betydelse. Han har också fasta sändebud här i
Onshotu, därvid överträffande även kejsarinnan, som endast låter sina köpmän
agera kunskapare vid mansans hov. Till all lycka har vi lyckats utefrysa
sändebuden från alla viktigare hovfunktioner, men dessa har på senare tid fört
med sig sin furstes trolltyg som gåvor till Shande. Denne, vilken som jag nämnt
är ytterst fåfäng över sin ätts traditioner, har blivit mycket intresserad, och
har även sänt iväg en av sina söner till Vidonia - vi antar till Madenburg. Det
är av yttersta vikt att en magiker kunnig i mekanurgin snarast kan skickas hit,
inte för sin magis egen skull, utan av diplomatiska skäl, på grund av mansans
nycker!

Det finns dock andra intressanta grödor här, som måhända kunna bli goda
handelsvaror, om vilka jag skall berätta i ett senare brev, däri jag hoppas
kunna bifoga allehanda prov och även botaniska beskrivningar, utförda av en
mystagog kallad Aurora, som bistår församlingen här, men hon har varit så
upptagen med att bistå oss med de febrar, som drabbat beskickningen, att hon
inte haft tid till detta. När denna försändelse når er, Mäster, hoppas vi också
därvid kunna sända besked om botemedel för dessa febrar, som wantalierna
tydligen har, vilket skulle kunna rädda liv hos köpmän och sjöfolk som sändes
hit. Om vi härvid följer wantalisk sed****, kan detta innebära en stor vinst för
Nordhandelskompaniet.

Jag förblir er trogna tjänarinna och arbetar oförtövat såväl med mina gudgivna
plikter mot församlingens barn som med det ämbete Mäster föreskrivit mig*****,
Ireta tar-Tybald ran-Forbos

*Iretas far var kusin till furstens av Frekre mor, något hon sällan försummade
att utnyttja.

**Mansan hade då inte fattat att maharulister inte har någon offertjänst i sina
tempel. Han hade rådgivare som antagligen visste, men hade antagligen inte
lyssnat på dem. Det är ovanligt att Ireta dolde Mansa Shandes nycker och
karaktärsfel, t.ex. att han inte lyssnade på rådgivare, så man kan undra varför
hon utelämnade detta.

***Det rör sig om det förra och inte det senare, även om Ireta gör rätt i att
vara försiktig.

****Den här meningen är mycket mer sinister än den verkar. Det framgår av andra
brev, att wantaliernas mystagoger - som räknas som en del av grioterna, deras
"akademiker" - inte ser att de nödvändigtvis måste sprida sina medicinska rön,
vilket maharahulistiska mystagoger ser sig förpliktigade till. Om endast
Nordhandelskompaniets besättningar har bot mot Wantales tropiska sjukdomar, blir
det förstås svårt för konkurrenter att expandera i Wantale.

*****Spionage, med andra ord.

(OK - kommentarer? Anders, hur är det med titlar, språk, etc?)

Erik, tänkte spika upp det här på wrpnu i sinom tid.