Hej!

Jag håller på med en D-uppsats i sociologi under arbetsrubriken ”Tradition,
förnyelse och
traditionsförnyelse inom den svenska folkmusikrörelsen” och i denna finns ett
kapitel som
benämns ”Folkmusik- och dansutveckling i Sverige”

Jag tänkte att här finns många intresserade här som säkert har åsikter som min
uppsats kan ha glädje av
och lägger därför in den första delen av den historiska utvecklingen här så att
jag förhoppningsvis kan få
kommentarer från er, läsare. Resterande del som behandlar 1960-talet och fram
till idag kommer så
småningom.

Jag vill till exempel veta:
· Har jag utelämnat viktiga fakta som bör nämnas? Är de textstycken som finns
med relevanta?
· Finns det sakfel? Orättvisa påhopp?
· Allt är mycket komprimerat – står de olika fakta i någorlunda god proportion
till varandra? Är
texterna röriga?


En sak till: undertiteln på uppsatstiteln just nu är ”- en sociologisk
fallstudie på Korrö folkmusikfestival av
den aktive deltagaren på mångfacetterad arena”

I uppsatsen ingår sociologiska teorier om social rörelse, arenan, och aktörer.
Syftet är att undersöka
folkmusikrörelsen på ett avgränsat fält utifrån ett
konflikt-/konsensusperspektiv. Utöver detta finns ett
antal delsyften av mer vetenskapskritisk karaktär.


Med vänliga hälsningar
/Andreas Svensson, sociologistuderande på Örebro universitet







2 Folkmusik- och dansutveckling i Sverige
I samtida folkmusikdebatter görs ofta distinktionen traditionell folkmusik och
modern dito. För att få
perspektiv på vad som är vad, alternativt om gränsdragningen är rättvisande, ges
här en beskrivning av
den historiska folkmusik- och dansutvecklingen i Sverige från hedenhös till
idag. Där ej annat anges, är
källan Eriksson (2003).


2.1 De många influenserna från Europa
Till och med 1500-talet var gränserna mellan dans, lek och rit flytande. Man
hade i hundratals år dansat
långdanser och ringdanser vid tillfällen som religiösa högtider, till fest, vid
trolovningar. Ofta dansade män
för sig och kvinnor för sig och vid vissa tillfällen på olika dagar. De första
formerna av musikutövande var
sång och olika former av benflöjter och horn. Kohorn som blivit använda som
musikinstrument med fem
borrade ljudhål, så kallade prillarhorn, har funnits av arkeologer i svenska
torvmossar och är cirka 2500 år
gamla. (Samma slags horn användes fortfarande på fäbodarna i mitten av
1800-talet). Från vikingatid har
mungigor och benflöjter hittats i jorden och de har varit fullt spelbara. Under
tidig svensk medeltid vet man
att instrument som trumma, flöjt, mungiga och fiddla (en föregångare till
fiolen) använts av lekarna, den
dåtida kulturarbetaren. Lekarna, som är omnämnda i äldre västgötalagen, var av
låg social rang och reste
runt som musiker, gycklare, narr, och taskspelare för att försörja sig. Under
1400-talet blev nyckelharpa,
stråkharpa, säckpipa och vevlira allmänna instrument, alla med karakteristisk
bordunton (en ständigt
medljudande ton i melodispelet).

Under 1600-talet introducerades pardansen genom påverkan från brittiska öarna
(engelskor) och Frankrike
(kadriljer). Den dansades på ”fläck”, det vill säga man rörde sig runt varandra
där man stod på golvet.
Steget från dans med bara män respektive bara kvinnor till gemensamma långdanser
och så småningom till
pardans är stort. Fysisk kontakt mellan man och kvinna avdramatiserades genom
dansens utveckling.

Med pardansernas inträde kommer också dansformen polska. Man tror att polskan
härstammar från tidiga
1600-talets nordeuropeiska kulturcentra – nuvarande Polen och norra Tyskland.
Dansen kom till Sverige via
adelsmäns utbyte över nationsgränserna. Först på plats var slängpolskan där de
dansande hade
kroppskontakt endast via händerna. Först i slutet av århundradet blev
polskedanser med midjefattning
vanligt. Det skulle dröja många decennier innan tanken om oanständighet i denna
kontakt mellan man och
kvinna var borta.

Samtidigt med polskedansformen invandrade fiolen och den blev populär under
senare hälften av 1600-talet
och var allmän hos allmogen vid 1700-talets början. Det nya instrumentet skapade
ett nytt tonideal – gamla
borduninstrument som nyckelharpa, säckpipa och vevlira med sina entoniga och
grova toner började anses
omoderna. Fiolens ton var ren och enkel och den gav större tekniska möjligheter
att framföra melodier på
än de äldre stränginstrumenten.

De senare formerna av polskedanser med midjefattning spreds bland allmogen.
Fortfarande vid 1600-talets
slut, har inte termerna folkmusik och konstmusik uppstått. Man talar helt enkelt
om musik. De musikstilar
som fanns och spelades på herrgårdar liksom på bondgårdar och torp var snarlika,
i musikkulturellt
hänseende var avståndet inte stort mellan olika sociala skikt.

1700-tal. Nya danser introducerades från Frankrike och Polen – menuett,
polonesse (annat ord för dagens
slängpolska) och mazurka. Så småningom under första hälften av seklet börjar en
skillnad mellan ”finkultur”
och ”folkkultur” att skapas. Musik som idag benämns som klassisk (Bach,
Beethoven, Vivaldi) arrangerades
på allt större arenor för storpublik på hög social nivå. Mycken musik, både det
som blev konstmusik och det
vi idag kallar folkmusik skapades för fioler och i allmogesammanhang användes
fiolen vid både bröllop, fest,
dans och begravning – för högtidliga ändamål och för roande. Formen för hur
folkmusik spelades vid olika
tillfällen grundlades här och vi använder oss av den än idag.

Till skillnad från tidiga medeltiden, uppbar många spelmän nu på 1700-talet ett
visst mått av status. Ett
bröllop utan spelman / spelmän låg farligt nära gränsen för misslyckande. Men
det fanns fortfarande kvar en
stämpel på den fattige spelmannen som vandrande tiggare och inte sällan även som
drinkare
(Charters1979:20). Det som avgjorde spelmannens status var vilken samhällsklass
han tillhörde (Charters
1979:24). Att det fanns folkmusikaliska utbyten mellan landsdelarna redan i
början av 1700-talet, får vi
belagt genom folkmusikkännaren Olof Anderssons genomgång av den så kallade
Närkesamlingen. Samlingen är
en av de äldsta notuppteckningarna vi har i landet, där de äldsta låtarna är
daterade till år 1731. Ett
femtontal av låtarna fanns vid Anderssons genomgång upptecknade i andra
landskap. De flesta av de 147
låtarna är emellertid inte igenkända från andra landskap.


2.2 Samhällsutveckling och ny konkurrens
”Tillbaka till naturen” var ett ideal som eftersträvades av romantikens
förespråkare, även i Sverige. Detta
innebar ett ökat intresse kring och renässans för folkmusiken, särskilt
balladerna från medeltiden ansågs
speciellt ofördärvade och genuina. Under de första av 1800-talets decennier
nedtecknades folkmusik i flera
olika verk. Man omhuldade texterna, men skrev gärna om musiken.

Valsen kom också till Sverige under den här tiden och blev snabbt populär hos
allmogen, liksom pardansens
rörelse runt i rummet i cirkel. Under 1800-talet nådde också fäboddriften sin
kulmen. Det var kvinnan som
arbetade på fäboden ute i landet med att se till boskap och musiken var hennes
arbetsredskap. Man
använde sig av näverlur, kohorn, ”kulning” (melodislingor sjungna i högt tonläge
och med hög röst), och
vallåtar. Syftet var att med de högljudda melodierna meddela sig om bortsprungna
djur mellan fäbodar och
att skrämma iväg rovdjur och andra väsen, som enligt folktron, huserade i
skogen. De mjukare vallåtarna
och melodiösa lockrop var till för att locka till sig djuren man vaktade.

I takt med att jordbruket blev moderniserat och landet i övrigt
industrialiserades, försvann
fäbodsanvändandet och med dem också fäbodmusikkulturen. Likartad utveckling blev
det för de folkliga
koralerna man sjöng till psalmerna i svenska psalmboken. Koralerna påminde om de
lugnare vallåtarna och
olika koraler sjöngs till samma psalm i olika delar av landet, ity man sjöng de
melodier som var välkända i den
egna bygden. År 1821 kom första psalmboken med fastslagna melodier. Kyrkorgeln
blev nu också allt
vanligare och bruket av den bidrog till koralernas försvinnande.

Samhällsutvecklingen tog stora kliv från de sista decennierna av 1800-talet och
framåt. En osäker tid för
folkmusiken var i antågande i och med nya, serietillverkade instrument
(dragspel, gitarr, munspel och
bleckblåsinstrument) och förändringar i synen på folkmusiken. Den oförstörda
purheten man sett i
folkmusiken vid sekelövergången till 1900-talet hade förbytts till omodernitet.
Spelmän som spelade gamla
låtar på fiol fick hård konkurrens av mässingsorkestrar, dragspelsklubbar och
stråkkapell. Från litet format
och välkända gamla svenska låtar till stort format och nyinvandrad, nykomponerad
likväl som välkänd musik
på nya instrument.


2.3 Folkmusikern organiseras
Det var nu, i början av 1900-talet, som konstnären Anders Zorn tog initiativ
till en spelmanstävling, vid
Gesundaberget, söder om Mora. Syftet var att ta tillvara den ”gamla”
spelmansmusiken (som inte var äldre
än omkring 100 år, det vill säga när vurmen för det folkliga tog fart i början
av 1800-talet).
Spelmanstävlingarna blev populära, man samlades på liknande tillställningar över
landet och i början av 1930-
talet övergavs tävlingsformen till förmån för uppspelning inför sakkunnig jury.

Något år efter första spelmanstävlingen påbörjades också det stora verket
Svenska låtar. Juristen Nils
Andersson, initiativtagare till Folkmusikkommissionen, reste från söder till
norr och upptecknade låtar
spelade av gamla spelmän. Det viktiga härvidlag är den kategori spelmän som
Andersson fick kontakt med.
Det var de gamla, ”riktiga” spelmännen, som spelade låtar från början av
1800-talet, och ibland till och med
från slutet av 1700-talet. Dessa ”riktiga” spelmän spelade sin musik som
”utövare av folkmusik”, enligt
Thomas Erikssons, efter egen utsago, våghalsiga definition (Eriksson 2003:24).
När Nils Andersson avled
1921, tog den redan nämnde folkmusikkännaren Olof Andersson över
insamlingsarbetet och slutförde det.
Svenska låtar består av 24 band och 8000 melodier.

Under 1900-talets första decennium, tog en yngre generation spelmän över – de
som var medvetna om
att ”folkmusik” hade blivit ett arv att föra vidare. Självklarheten i att lyssna
på och/eller spela folkmusik
var borta, valmöjligheterna till alternativ musik plötsligt många. Medvetenhet
om ett kulturhistoriskt arv
antyder att man bevarar en icke längre levande musikform. ”Levande” ska här
förstås som att den är
självklar som musikval.

Det är mot denna bakgrund av förändring i självförståelse som musiker/spelman
till förvaltare
av ”folkmusik”, som spelmanstävlingar, Svenska låtar och spelmansförbunden
bildades (1920-30-tal). Dessa
tre företeelser kan ses som uttryck för en självbevarelsedrift, en vilja till
organisering för att definiera sig
själv och sitt intresse. De är emellertid endast punktmarkeringar i musiklivet
som inte på något
genomgripande sätt lyckades popularisera folkmusiken på någon bred front.
Folkmusiken befann sig i
periferin i det svenska musiklivet under 1930- till 1960-talen. Under den tiden
fanns dock en liten mängd
enskilda spelmän i landet som oavlåtligt förde det folkmusikaliska arvet vidare.
Det är musik efter
dessa ”idoler” som man idag i mångt spelar ute på spelmansstämmor och
folkmusikfestivaler, personer som
Hjort Anders Olsson, Gössa Anders Andersson, Pekkos Gustaf, Leonard
”Viksta-Lasse” Larsson, Erik
Sahlström och Ceylon Wallin.

Allt var inte till folkmusikens nackdel under 1930-60-talen. På 1940-talet
började spelmanslagen bildas, 1947
även paraplyorganisationen Sveriges Spelmäns Riksförbund, SSR (Ling et al
1980:282). Dansformen hambo
blev vanligt inslag i alltmer populära gammaldansen (med gammaldans avses
framförallt hambo, vals, schottis,
polka, mazurka, snoa och varianter på dessa grunddansformer). Radioproducenten
Matts Arnberg var en av
de anställda vid Radiotjänst, dåvarande Sveriges Radio, som intresserade sig för
folkmusik. Arnberg spred
folkmusik från framförallt Uppland och Dalarna via radion (en av flera
anledningar till att vi fortfarande idag
tänker på Dalarna när vi hör ordet folkmusik). År 1950 hade Radiotjänst gett ut
sjutton skivor med svensk
folkmusik, främst från just Uppland och Dalarna. Vid den här tiden har folkmusik
likväl blivit så perifert att
den ses som ”svenskt” inslag i media, på midsommarafton och vid bygdefester.
Självklarheten är långt borta
och ”levande” mest hos fåtalet traditionsbärare.


Litteratur
Eriksson, Tomas (2003) Spelman Glys och de andra. Sant och sägner om folkmusik i
Närke. Falun: ScandBook.

Lundberg, Dan, Malm, Krister, Ronström, Owe (2000) Musik Medier Mångkultur.
Hedemora: Gidlunds Förlag.

Ling, Jan (red.), Ternhag, Gunnar (red.), Ramsten, Märta (red.) (1980)
Folkmusikboken. Stockholm:
Bokförlaget Prisma.

Bonus är inte bara för chefer. Med Spray får du ringa utan kostnad.
http://www.spray.se/abonnemang/telefonikampanj1



[Non-text portions of this message have been removed]