Här spelar varken nationalitet eller lokal någon roll. För på dansgolvet, i konserthuset eller framför radion, inför vågorna av rytm och harmoni, är vi alla lika. Och den dag vi är borta finns bara ekot bland stjärnorna kvar, efter vår största passion. För det är det som musik och sång handlar om: passion. Jag minns fortfarande tydligt dagen då jag bestämde mig för att leva ut denna känsla för första gången och gå på min första uppsjungning till kören. Var jag nervös? Ja minst sagt! Nervös är bara en mild beskrivning på vad jag kände då, ensam med dirigenten i en enorm lokal, för att bli bedömd och möjligtvis, förhoppningsvis, placerad i en stämma. De första tonerna vacklande, för att sen bli stadigare. Passionen har inte blivit mindre, för sjungandet har räddat mitt humör många gånger. Det har aldrig spelat någon roll, om jag så gått till kören heligt förbannad, jag kommer alltid därifrån glad. Musik är lycka. Jag blev tvungen att sluta i kören, men vill egentligen sjunga mer. Någon som är sugen på en duett kanske? Våga bara inte påstå att du inte kan sjunga, för det vet jag att du kan. Det handlar bara om att våga lära sig och att inte vara rädd. Det är alltid där det börjar, med rädslan. Den som måste besegras först eftersom den är din fiende. Jag har själv upplevt det massor av gånger och att ta den striden är aldrig lätt, men den är enklare om man tar den tillsammans. Sjung med mig! Det gör inget om vi gör bort oss. I så fall tycker jag vi tar en drink och skrattar åt eländet istället och sen försöker vi igen. - Jonathan